Jag kände aldrig min farfar. Han dog tio år innan jag föddes. Han hade MS och innan han dog var hela kroppen utom huvudet förlamat.
Men det huvudet använde han på bästa sätt. Han tecknade. Med munnen. Och nu ca 40 år senare ställs hans alster ut på ett galleri i Skellefteå.
Min kusin som är "vanlig" konstnär har samlat ihop alla teckningar och ramat in dem. Han visar även upp farfars specialgjorda stafli och penslar plus lite foton på farmor, farfar och barnen.
Det kom en artikel i NV. Blev alldeles rörd då jag läste det. Vilket livsöde. Har aldrig riktigt tänkt på det förr eftersom han aldrig funnits för mig.
Konstigt hur man kan bli så berörd och sakna någon man aldrig mött.
Hoppas vi möts i nästa liv.
Läs artikeln här:
http://www.norran.se/artikel_print.php?visa_id=7201686
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar