Sockerberoende

Hej! Jag heter Tjilla och är sockerberoende!

Ja, så är det. Finns det stödgrupper för såna som oss?

Det är inte bara att jag skulle vilja gå ner i vikt, jag vill mest må bra. Fysiskt och psykiskt. Och slippa må dåligt över att jag förstör min kropp.

Som jag nog nämnde för något inlägg sedan blir jag elak av socker, men också stissig, okoncentrerad och slö. Inget av detta är en höjdare. Speciellt inte på jobbet, men det är just på jobbet som det mesta intaget sker numera.

Varje gång vi har gjort något bra - tårta. Om vi ska peppas - tårta. Senaste tävlingen vi hade - skumtomtar och choklad. Och idag då var det något med jullkampanj/ärendetider...det var lite oklart, så ställer chefen fram en låda med skumtomtar igen.

Försöker det ta livet av mig? Jag tror på en konspiration. :o)
Speciellt som allt detta alltid står vid min plats! Det finns väl andra platser där jag når det sämre.

Jag äter - får dåligt samvete, äter igen - får dåligt samvete igen och så vidare. Jag kan inte stoppa mig själv.

Idag tog jag till och med hem några skumtomtar och då jag var sist kvar visste jag att ingen skulle se detta. (ja nu vet ju alla, men nu är det för sent och allt detta socker finns redan i mig)

Jag känner mig mycket frustrerad.

Och ingen i min närhet säger stopp heller. Inte för att jag säger att det är deras ansvar.

Jag försöker dock ge andra tips och förmaningar om samma saker.
Mest som en påminnelse till mig själv skulle jag tro, jag vet ju vad som BÖR göras.

Behöver något i mitt liv som kan vara lite engagerad, som inte ger upp och kan peppa mig till detsamma. Har försökt gå den smala vägen tillsammans med andra, men det slutar alltid med att jag får dra dem över mållinjen...eller så tappar jag dem strax innan och blir fast där sjäv oxå.

Jag skriver detta nu, men imorgon kan jag lugnt övertyga vem som helst om att jag inte har ett problem och inte behöver hjälp...till och med mig själv...suck...

Jag förstår och har medlidande med alkoholister och drogberoende om de har lika svårt för att sluta med sitt som jag med mitt.

Precis som med dem används det man är beroende av för att fylla ett hål. Att vara uttråkad är ett av mina, ångest mest troligt det andra och på intet sätt löser detta något av problemen.

Så min fråga kvarstår: Finns det stödgrupper för såna som oss?

Om inte så borde det finnas. Hör av dig om du vet något. Hoppet har inte övergett mig än. Jag går att rädda. :o)



-----------------------------

"Humor är det socker som får cementen att smulas sönder och sedan är situationen hopplös, men inte allvarlig."

//Marie-Louise Paludan

-----------------------------