Trött, men..

..inte lika gnällig och irriterad som tidigare idag.
Hemma i min egen trygga borg, utan krav eller stress kan jag hålla ett jämnt humör.

Det ligger mycket prestationsångest bakom känner jag och konsten att hålla vettiga innehållsrika ärenden korta.

Vi får instruktioner att gör så här och så och så här och så här och så här sedan är det viktigt att ni kollar det här och det här får inte göras fel och sedan är det bra om ni gör det på den här lilla tiden.

Det är som att bli sliten mellan två stolar. Jag är stolt om jag klarar det ena, men då har jag i 50% av gångerna misslyckats med det andra.

I de bästa av dagar går det att hålla kraven, men det krävs både gott humör, gott blodsocker, utvilad, att alla info är lätttillgänglig, solsken och stora delar tur.

Jag vet att det bara är att fortsätta som jag alltid gjort, det har ju gått bra hittills, men jag vill ju alltid vara bättre...bäst. Vissa dagar vet jag inte om det är min eller andras press (både beröm, kritik och krav) som trycker mest.

Vad spelar det för roll då resultatet är detsamma?

Och än värre blir det då jag FÅR beröm, då har jag pressen sedan att inte falla ner från det pinnhålet.

Och om jag skiter i det och bara slappnar av.....tja, då är jag rädd att jag ger upp och inte orkar försöka komma tillbaka upp igen.

Antingen lyckas eller inte försöka alls. Mitt omedvetna motto, som jag så smått börjat synliggöra för mig själv.

Mindfulness eller Medveten närvaro - det var något terapeuten jag gick till ett tag tipsade om. Kanske måste ta tag i det igen. Det kändes som att det med lite övning skulle ge resultat.

Att få vara utan att döma. Att få vara här och nu utan katastroftankar. Att verkligen känna nuet, smaka på nuet. Att tillåta känslor utan att låta dem ta över.

Att få stanna upp och lukta på blommorna. Att bara vara jag.

Nice.

---------------

Here´s Where I Stand

---------------