Ibland slår det mig - hårt - varför jag ibland gillar en låt, en film, en bok, konst, färger, former, en människa.
Det kanske låter egoistiskt, men jag ser mig själv i dem. Jag ser något jag känner igen.
En trygghet på gott och ont.
Jag ser och hör det förflutna som jag inte vill ta tag i och en framtid jag inte orkar tänka på.
Ibland vill jag ta mina filmer, böcker, musik, konst, färger, former, en människa och peka på dem, visa för någon och säga:
- Se mig! Det här är jag. Tyck om mig. Det här är jag. Se det som jag älskar. Se det som gör mig lycklig. Gläds med mig och sörj med mig.
Jag är inte olycklig, tvärtom. Men jag bär med mig en sorg jag inte kan förstå själv. Den ligger alltid där. Undangömd, men färgar samtidigt allt jag är.
Jag är ett litet barn som ska leva i en vuxen värld, med andra barn i vuxenkläder. Jag kan aldrig bli det barn jag var, men jag bygger lager på lager av kunskap för att skydda den del som är kvar.
Ibland då jag ser en film, läser en bok, hör en låt, studerar konst, skapar med färger och former eller är med en kär människa, tillåter jag det lilla barnet att komma fram. Tillåter mig själv att vara sårbar, om än bara för en stund.
Det förflutna ser inte så ångestfyllt ut och framtiden inte så svårt. Jag är jag. Jag är här. Jag är nu.
Är du snabb hinner du se det.
Annars är det bara att leta.
I mina filmer, mina låtar, mina böcker, mina färger, min konst, mina former och ”mina” människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar